Just nu är det väldigt mkt..

Va hos barnmorskan i måndags å det visade sig att min puls va alldeles för hög och även bäbisens, blev skickad till vårdcentralen å fick göra EKG å träffa en läkare.. Och han skicka mig vidare till Akuten i Borås.. Blev liggandes där i fem timmar å lite till. Även dom tog EKG å fem rör med blod å jag fick lämna urinprov.. Dom hittade inget fel men måste ändå kolla upp allt.

Va även hos barnmorskan idag å gjorde sockerbelastning å den va bra som tur är! Pulsen på mig å den lilla va fortfarande väldigt hög å fick lämna ännu mer blod för provtagning.. Nästa vecka på fredag ska vi till specialistmödravårdcentral å göra nåt.. Dom är så dåliga på att informera tycker jag, blir bara skickad hit å dit hela tiden.. Det är väldigt jobbigt.

Nu i övermorgon åker vi till till Göteborg för att ta reda på könet, längtar riktigt mkt efter att få se den lilla igen å äntligen få reda på vad det blir för något :)

Har inte ens velat gissa vad det är, så för mig har det varit "både och" haha! Men detta ska bli riktigt roligt! :)

Hade varit roligare om min kille hade varit lika intresserad som jag är.. Han frågar mig inte ens hur alla prover har gått lr varför vi ska behöva åka hit å dit.. Känns som att han inte lägger energi på varken mig lr vår lilla.. Han sätter handen mot magen ibland men när det inte rör sig när han vill så ger han upp å tappar tålamodet. Det är nog det jobbigaste. Eftersom han jobbar nätter så sover han till senast fem på eftermiddagen, det första han gör är att sätta sig vid datorn å spela å "mata sin drake". Frågar mig vad det blir för mat men vägrar att ställa sig framför spisen själv.. Jag har foglossning å kan knappt stå ibland känns det som men han fattar inte. Han frågar inte heller iofs..

Ibland känns det som om han skiter i mig å allt runtomkring å bara vill sitta vid sin jävla dator lr åka iväg till sina kompisar. Jag har pratat med han flera ggr å sagt till han att om det är så han vill ha det så kan han packa en väska å inte komma tillbaka på två veckor! Men han säger bara förlåt å att han ska bättra sig. Är lite fjäskig i en vecka sen börjar samma gamla visa igen..

Det här är skitjobbigt... Han tror bara att om jag blir förbannad så är det bara pga hormonerna å inget som han har gjort, utan jag bara brusar upp ibland å sen går det över å vi låtsas som ingenting. TROR HAN!

Men men.. Snart får väl hormonerna brusa upp då å sätta karljäveln på plats!

Ja, då ska första inlägget skrivas å det står helt still i huvudet.. Det som brukar snurra så mkt annars!

Istället för att skriva världens längsta presentation så kan jag väl dra det "viktigaste" här tänkte jag.

Är en glad och positiv tjej på snart 22 år. Bor tillsammans med min pojkvän i Ulricehamn, hit flyttade vi för några månader sen eftersom jag fick jobb här och klarade inte av att pendla till och från jobbet när jag inte har körkort. Trivs superbra här och har världens finaste trea "mitt i stan" :)

En trea har vi för att i december kommer det en liten pojke lr flicka som kommer förgylla vårat liv :)

Är i vecka 25+2 och allt känns helt underbart. Sparkar och lever för fullt i magen :)

Ja det va väl det viktigaste tror jag.. Lär nog bli minst ett inlägg om dagen där jag skriver om alla tankar som flyger runt i huvudet.. Alla hormmoner som spökar som min sambo säger. Haha!

Snart får det bli sängen, en tidig morgon väntar..

Night night <3